Information om SSK:s Wall of Fame.

Calle Abrahamsson ”Calle Aber”

Folke Jansson ”Masen”

Arne Johansson ”Brand Johan”

Sven Thunman

Stig Carlsson ”Stickan”

Erik Johansson ”Epa”

Göte Blomqvist ”Vicke Hallon”

Grundaren av Södertäljeishockeyn, Calle Aber, var en bjässe på isen i ordets alla bemärkelser. Calle började spela bandy i ett av SSK:s juniorlag 1908.

Inom några år avancerade han till A-laget och utvecklades under 1910-talet till en bandyspelare av hög klass. I Södertäljetrakten rankade man honom nästan i klass med Uppsala-kamraternas legendariske Sune Almqvist. Under två säsonger gästspelade Calle Aber i AIK:s bandylag. Bägge säsongerna (1915 och 1917) deltog han i SM-finalerna mot IFK Uppsala (0–2 respektive 2–11). Därefter var han SSK trogen under hela sin karriär. I bandylaget var han aktiv till och med 1934.

1925 tog Calle tillsammans med brodern Erik initiativet till SSK:s första ishockeylag. Det blev som alla vet succé omgående med SM-seger efter endast fem genomförda ishockeymatcher. Calle slog själv in det avgörande målet i SM-finalens förlängning och säkrade därigenom SSK-hockeyns framtid. I landslaget debuterade han mot Polen den 15 februari 1926. Där hade han sin givna plats långt in på trettiotalet, ofta i par med klubbkompisen Henry Johansson.

Under Olympiska spelen i St. Moritz 1928, där Calle var lagkapten för det svenska laget, skaffade han sig det ”vikingarykte” som fortfarande är förknippat med hans namn. Med sin olympiska silvermedalj kunde han dessutom tysta brodern Erik som 1920 erövrat OS-brons i längdhopp i Antwerpen.

1931 blev Calle svensk mästare för andra gången. Samma säsong deltog han i VM i Krynica, Polen, där svenskarna gjorde sensation genom att spela oavgjort 0–0 mot Kanada.

Säsongen 1932 var det dags för nästa internationella framgång då Calle i Berlin blev Europamästare för andra gången.1934 gjorde han sitt sista framträdande i landslaget vid mötet med Kanada den 18 januari.

I SSK gjorde Calle sin sista säsong 1935 och lade därefter skridskorna på hyllan nästan 39 år gammal. Han fortsatte som lagledare och tränare till och med 1939, samt från 1947 till sin hastiga bortgång i en hjärtattack på juldagen 1948.

Calle invaldes i SSK:s överstyrelse 1920 och satt som ordförande 1927-1936. Han utsågs till Hedersordförande i SSK 1934 och tilldelades samma år Sportklubbens guldmedalj nr 1. Calle satt som vice ordförande i Svenska Ishockeyförbundet under 14 år, 1926–1939.

Han var under 30-talet engagerad som ishockeyförbundets instruktör i landsorten och fungerade vid VM 1935 (Davos) och 1937 (London) som ledare för det svenska landslaget.

För sina insatser inom idrotten belönades han vid idrottsriksdagen 1935 med Riksidrottsförbundets Förtjänsttecken i guld.

Enligt samtida beskrivningar var Calle Aber: ”En oförvägen friskus, hård som flinta i närkamperna och med ett sjusärdeles tävlingshumör.” Han gav allt av sin inneboende kraft och man får förlåta att Calle inte alltid var så noga med om det var pucken eller motståndaren som träffades. På den tiden kändes en ”bröstvärmare” mer än i dag eftersom utrustningen inte var särskilt välutvecklad. Den motspelare som en gång mött Calle Aber i en sådan situation aktade sig länge för att ”återuppta bekantskapen”. Hans längd på 183 cm var avsevärd för sin tid, då merparten av spelarna var en decimeter kortare. Om Calle Aber har en annan SSK-legend Folke ”Masen” Jansson sagt: ”Jag tror att Calle Aber är den mest inspirerande person jag mött i idrottskretsar. Inte bara fin idrottsman, utan också personlighet, charmör, lysande talare, inspiratör.” Calle och de övriga pionjärerna lyckades skapa en härlig idrottsmiljö, där det växte fram en ny generation av spelare, vilka skulle låta tala om sig i allt större sammanhang. Calle var en idrottens mångsysslare.

Förutom sina framgångar inom ishockey och bandy nådde han fina resultat inom den fria idrotten med 28 distriktsmästerskap i olika grenar. Mest framträdande var han inom 5- och 10-kamp och uttogs 1914 att representera Sverige vid Baltiska Spelen i Malmö.

Södertälje Sportklubbs kanske störste ishockeyspelare genom tiderna började sin karriär som 13-åring 1931 i ett av klubbens C-juniorlag. Masen debuterade i A-laget den 2 mars 1935 vid en SM-match mot IFK Mariefred i Sveriges första inomhusarena för ishockey – ”Isladan”, vid Lindarängen i Stockholm. Debuten ville han helst glömma – varför har han skildrat på detta vis: ”Vid en tekning fick jag motståndarens klubba i nacken! Nå´n nerv måste ha träffats. I varje fall blev jag alldeles vimmelkantig och spelade plötsligt mot eget mål.”

Masen repade sig snabbt och efter en kort utflykt till Södertälje IF säsongen 1936 kom han tillbaka till SSK som ordinarie. Samma år, 1937, var Masen klar för VM i London men tvingades efter flera turer att stanna hemma. Orsaken var att förbundet hade ont om pengar. Det löstes genom att AIK steg in som sponsor med det förbehållet att flera AIK-spelare fick plats i VM-laget. Masen blev därför ställd åt sidan, men fick året därpå äntligen göra sin debut i Tre Kronor. Det skedde i en träningsmatch mot IK Göta inför VM i Prag, den 19 januari 1938. Sedan kom kriget och det internationella utbytet upphörde nästan helt.

Under tiden reste sig SSK ur den svacka laget haft vid slutet av 30-talet. 1941 erövrade Sportklubben, med Masen och äldre brodern Sven ”Jana” Jansson i spetsen, SM-guldet. Det hade då gått tio år sedan SSK senast stod överst på pallen. Masens framgångar denna säsong var inte slut i och med det. Han deltog i inofficiella EM i Garmisch-Partenkirchen där svenskarna kom tvåa efter värdnationen Tyskland. Som kronan på verket utsågs han till ”Sveriges bäste ishockeyspelare 1941” och blev ”Masen” med hela svenska ishockeypubliken. Masen var sedan given i landslaget under återstoden av sin aktiva tid.

1944 kom nästa SM-seger för SSK med Masen som galjonsfigur i laget. Matcherna mellan Södertälje och Hammarby under början av 40-talet blev klassiker som engagerade hela hockeysverige. Sportklubben med Masen som strateg och Hammarby med Åke ”Plutten” Andersson och ”Kurre Kjellis” utkämpade bataljer som slog publikrekord på löpande band. Publiksiffror på 7-8000 var inget ovanligt… En profil som Masen var också ett hett byte för motståndarna som försökte stoppa honom med alla medel. Han fick mycket stryk – framförallt i matcherna mot Hammarby där ”Svenne Berka” och Gunnar Landelius gick hårt åt honom - och till slut tvingades han av banan. En skada fick honom att avstå från ishockey under säsongen 1947, medan hela Södertälje gick och väntade på hans comeback. Masen försökte sig också på en sådan. 1948 fanns han åter på isen i en seriematch mot Mora. Det gick dock inte och Masen tvingades ge upp sin aktiva karriär.

Säsongen 1947 satt Masen som ordförande i SSK och innehade posten som lagledare för ishockeylaget 1949–1951 samt 1962–1968. Han var därefter aktiv i SSK:s kommittéer och styrelser ända till sin bortgång 1983. Utsågs till Hedersledamot i SSK 1953 och erhöll Sportklubbens guldmedalj nr 4 1972.

Masen hade under många år förtroendeuppdrag inom Svenska Ishockeyförbundet. Han var medlem av Uttagningskommittén (UK) åren 1948–1961, Tekniska Kommittén (TK) 1954–1967 och framförallt lagledare och tränare för Tre Kronor 1949-1957 – en lysande period för svensk ishockey som gav två VM-guld – 1953 i Schweiz och 1957 i Moskva. Erhöll Ishockeyförbundets Förtjänsttecken i guld 1967 och Ishockeyförbundets Förtjänstmedalj i guld 1972.

Masen var en fulländad ishockeyspelare med sin snabba, mjuka åkning, sin perfekta klubbföring och en fulländad taktisk blick. När det gällde spelanalys låg han långt före sin tid. Masens dribblingar var sagolika och det resulterade förstås i många mål, dels av Masen själv, men lika ofta av lagkamrater som blivit frispelade. Tillsammans med Kurre Kjellström i Hammarby anses Masen som den store centerforwarden i svensk 40-talsishockey.

Vid en omröstning 1946 i Ishockeyboken rankades Masen av tio experter som ”Sveriges bäste ishockeyspelare genom tiderna”.

Brand-Johan föddes i Enköping men flyttade i unga år till Södertälje där han började med ishockey under säsongen 1932 i ett av SSK:s C-juniorlag. Han avancerade till reservlaget och fick i januari 1935 göra sin seriedebut i A-laget – men inte i SSK utan i Södertälje IF! SIF hade fått sin ordinarie målvakt skadad och ”lånade” Brand-Johan från Sportklubben. Seriedebuten gick förstås med glans och Johan stannade kvar i Södertälje IF under lagets storhetsperiod i slutet av 30-talet.

1941 återvände han till SSK som en etablerad stormålvakt och blev med tiden ett av ishockeyns första legendariske namn. Under Sportklubbens glansperiod på 40-talet var Brand-Johan det givna ankaret bakåt. Han lämnade isen efter ett par seriematcher säsongen 1952, strax före sin 37:e födelsedag. Johan fanns med som reservmålvakt av och till under ytterligare två säsonger.

I Tre Kronor fanns han med under 14 år och deltog i samtliga sex VM-turneringar som spelades under denna tid. Johan var reserv under VM i Prag 1938 och fick själv debutera i landslagets målbur mot Finland den 17 februari 1941. Hans storhetsperiod sammanföll till viss del med krigsåren då VM- och EM-turneringarna låg i träda. Om inte det internationella utbytet varit så litet i början av 40-talet skulle Brand-Johan säkert ha representerat Sverige i många fler landskamper. Sin största utmärkelse fick han efter VM i Prag 1947 då han utnämndes till turneringens bäste målvakt. Han avslutade sin karriär i Tre Kronor som reservmålvakt mot Tjeckoslovakien den 23 november 1951.

Brand-Johan omkom genom en olyckshändelse i arbetet den tolfte oktober 1956 endast 41 år gammal.

Hur bra var han? Thord Flodqvist som under många år studerade Brand-Johan från reservbänken har berättat: ”Varje epok har sin burväktare och Johan var den främste i sin generation. Han levde högt på sin reaktionsförmåga och sin inspiration. I dag skulle hans stil inte vara gångbar. Han använde inte plockhandsken ofta, utan han sparkade bort puckarna i stället – även om de kom visslande i höjd med ribban.” Brand-Johan var kontroversiell på många sätt, lämnade ofta kassen för att agera tredje back, simmade gärna på isen men lyckades oftast freda sin bur.

Efter den lille brandmannens oväntade bortgång i oktober 1956 skrev Kalle Liliequist i Ishockeyboken: ”Han hade en otrolig förmåga att reagera. Han blev sällan överrumplad. Räddningar på närskott i trassliga situationer framför mål gjorde han med samma lugn och kallblodighet som om han stått på brandstegen hemma i Södertälje och sprutat vatten på en brasa. Kanske var det från brandmannajobbet han hade fått sitt mod i ishockeyburen. Naturligtvis fick han smällar. Kanske låg han ibland död som en fisk på isen, men det var mest för att känna efter om han hade alla krafter i behåll och om det lönade sig att återuppta verksamheten. Som regel lönade det sig, för Brand-Johan var av stabilt virke och faktiskt blev han bara bättre ju mer som hände under matcherna.”

Brand-Johan var Sveriges förste internationellt kände stormålvakt.

Sven deltog aktivt i Södertäljeidrotten under mer än 70 års tid, vilket torde vara unikt. Redan omkring 1930, då ”Calle Aber” var den stora förebilden, bestämde han sig för att bli ishockeyspelare. Sven började spela i Cereus, en liten klubb i dåvarande kvartersserien, men kom 1937 med i Sportklubbens juniorlag.

Han spelade från början högerforward och gjorde som sådan A-lagsdebut i seriesammanhang 1942. Under två säsonger var Sven tionde man i laget, men tog en ordinarie plats 1944, då han också blev svensk mästare för första gången.

1945 fick han efter ett par seriematcher gå ner som högerback då Sven ”Jana” Jansson råkat ut för en svår ögonskada. Där kom Sven att stanna kvar under resten av sin långa karriär. Sven är unik då han är den hittills ende som varit med om att spela hem tre SM-tecken för Sportklubben. Förutom 1944 fanns han med i mästarlagen 1953 och 1956.

Efter sina insatser i Svenska Serien och i den olympiska turneringen i Oslo år 1952 tilldelades Sven Telgebragden för årets främsta prestation inom Södertäljeidrotten.

I Tre Kronor debuterade han mot Norge den 4 januari 1947. Höjdpunkten i karriären var förstås VM-guldet i Schweiz 1953. Under sina elva säsonger i blågult kamperade Sven ihop med bland andra klubbkamraten Börje Löfgren, Rune Johansson, Hammarby, Svante Granlund, AIK, Göte Almqvist, Skellefteå AIK, Åke Lassas, Leksand och Lasse Björn, Djurgården. Sitt sista framträdande i Tre Kronor gjorde han mot Gävle Stadslag den 18 november 1956.

Bland många goda egenskaper var Sven fenomenal på baklängesåkning och en skicklig passningsläggare.

I en omröstning bland landets främsta sportjournalister 1956, utsågs Sven till en av Sveriges fyra bästa backar genom tiderna. De tre andra var Hammarbys ”Svenne Berka” och Åke ”Plutten” Andersson, samt Djurgårdens Lasse Björn.

Först efter säsongen 1959, vid 39 års ålder och efter 18 säsonger i SSK:s A-lag, lämnade han eliten – men fortsatte som spelande tränare i Väsby IK till och med 1964.

Sven stannade kvar på isen som domare av elitklass långt in på 70-talet och belönades med Domarmärket Nr 49 år 1972. Han var fortfarande aktiv som rättskipare i korp- och ungdomsmatcher i både fotboll och ishockey så sent som våren 2004, endast några månader före sin bortgång. Sven fanns med i Guiness Rekordbok 2001 som världens då äldste idrottsdomare.

Sven fungerade även under trettio års tid som instruktör åt Södermanlands Ishockeyförbund och undervisade många Södertäljeungdomar i skridskoåkning och ishockeyns grunder.

Stig föddes på Högsbo gård i Götene församling, Västergötland, men kom med sin familj till Södertälje som fyraåring hösten 1928.

”Stickan” började spela hockey i ett av SSK:s juniorlag under slutet av 30-talet. Seriedebuten i A-laget kom 1943 innan det var dags för ett gästspel i Vesta, 1944 och Traneberg, 1945. Stickan återvände därefter till SSK 1946 och tog snabbt en ordinarie plats i A-laget.

Han debuterade i Tre Kronor mot Norge den 4 januari 1947 och spelade sin första storturnering vid Olympiska Spelen i St. Moritz 1948. Stickan deltog i totalt åtta VM-turneringar med EM-guld 1951 och VM-guld 1953 som höjdpunkterna.

Svensk mästare blev han två gånger, 1953 och 1956. Karriären i Tre Kronor avslutades mot Gävle Stadslag den 18 november 1956, men i SSK fanns han med t o m säsongen 1959.

1960–1961 fungerade Stickan som spelande tränare i IFK Munkfors. Som tränare fortsatte han sedan i Färjestad och KB Karlskoga. 1971 återvände Stickan till SSK som A-lagstränare för en säsong.

Han var en elegant skridskoåkare, stark med ett farligt skott och många håller Stickan som en av Sveriges bästa centerforwards genom tiderna.

”Epa, Stickan och Vicke Hallon”

Lille Epa började med ishockey i Södertälje IF 1940 och avancerade till A-laget 1943. 1944 gick han som 16-åring över till Sportklubben och gjorde omgående A-lagsdebut för att året därpå bli ordinarie.

Landslagsdebuten kom mot Schweiz den 17 november 1946 och i landslaget skulle Epa förbli över tio år framåt. Senare samma säsong fick han äran att deltaga i VM i Prag, den första mästerskapsturneringen sedan krigsslutet.

1948 skapades formationen med ”Epa” som vänsterforward, ”Stickan” Carlsson som center och ”Vicke Hallon” Blomqvist som högerforward, vilken utgjorde basen för SSK:s framgångar under 50-talet. 1951 och 1952 blev Epa Europamästare och 1953 kom kronan på verket med VM-titeln i Schweiz.

Samma år blev han också svensk mästare vilket upprepades tre år senare 1956. Under en stor del av 50-talet var Epa lagkapten i SSK. Epa spelade kvar i landslaget ytterligare ett par år. Sin sista landskamp gjorde han mot Finland den 24 november 1958. Han hade då övergått till att spela back men höll ändå sin plats i Tre Kronor.

I SSK fanns Epa kvar t o m säsongen 1960 varefter han varvade ner i BK Remo under ett par säsonger. Epa var en enorm tillgång för både Södertälje och Tre Kronor och är en av de spelare som etsat sig kvar i mångas minne sedan 50-talet.

”Vicke” började spela redan som liten grabb och fick vara med och träna tillsammans med ”Masen” och de andra stora grabbarna. 1942 gick han med i SSK och spelade fyra år i juniorlaget innan han 1947 tog en ordinarie plats som högerforward i A-laget.

Redan samma säsong fick Vicke debutera i landslaget vid en match mot Norge den 4 januari 1947. Han deltog i fyra VM-turneringar och blev europamästare 1952 och världsmästare året därpå i Zürich. Liksom Epa och Stickan erövrade Vicke SM-tecken 1953 och 1956. I Tre Kronor spelade han sin sista match mot Wembley Lions den 28 december 1956. Vicke blev Sportklubben trogen t o m 1962.

Karriären fortsatte sedan som tränare för i tur och ordning Morgårdshammar, BK Remo och Enhörna. Därefter återkom Vicke till SSK som juniortränare och blev slutligen biträdande tränare för A-laget 1972.

Vicke var teknisk, åkstark och mycket målfarlig. Hans kallades även för den ”Den bleke bombkastaren” och är fortfarande Sportklubbens kanonskytt genom tiderna med sina 244 mål i serie- och SM-sammanhang. Han vann klubbens interna skytteliga fem gånger och skytteligan i högsta serien 1951, 1952 och 1953. 1955 gjorde han åtta mål på egen hand i en seriematch mot IFK Stockholm – ett svenskt rekord som Vicke delar med Gösta ”Lill-Lulle” Johansson, Djurgården och Henry Reimer, Nacka.

Varför fick Göte det egendomliga smeknamnet ”Vicke Hallon”?

Här kommer förklaringen. Götes äldre bror, Tage, arbetade på Baltic. På den tiden jobbade man även på lördagarna och en lördagsmorgon kom Tage till arbetet i kostym. Kompisarna undrade varför han var så finklädd och gissade att Tage tillbringat natten hos en tjej. Då rodnade Tage så kraftigt att kompisarna omedelbart döpte honom till ”Acke Smultron”, och det fick han heta i fortsättningen. När Göte började arbeta på Baltic några år senare, så måste även han få ett smeknamn. En av gubbarna föreslog ”Vicke Hallon” och det namnet har hängt med sedan dess.